MENY
Igår var en viktig dag för Sveriges mansjourer. För första gången, mig veterligen, besökte Sveriges statsminister en mansjour.
Det var i Uppsala som detta lilla trendbrott skedde. Där finns en aktiv mansjour under ledning av Mats Lind, som trots oerhört begränsade resurser gör ett gediget arbete för människor i nöd.
Jag skriver människor och inte män, eftersom Uppsala mansjour hjälper alla som hör av sig – oberoende av kön. För dem känns det fel att neka någon hjälp, endast för att personen har ”fel” biologiskt kön. Nämnas bör även att de trots oerhört begränsade resurser infört en jourtelefon som är öppen dygnet runt.
Så här återger UNT statsministerns besök:
Under en timmes tid fick statsministern träffa två män från Uppsalas mansjour och ta del av deras berättelser.
Båda hade sökt hjälp hos jouren därför att deras kvinnor behandlat dem illa, främst psykiskt.
Den ene genom att bli utsatt för hot och polisanmälningar om misshandel och våldtäkter som inte ägt rum. Polisingripanden och utredningar som vänt upp och ned på hans liv. Polisanmälningar som lagts ned och skador efter misshandel som viftats bort. Den andre som under decennier förminskat sig själv som person för att få till ett fungerande äktenskap med en kvinna som pressat honom psykologiskt.
Att det finns män som vågar träda fram med sina berättelser, och att det finns politiker som är villiga att lyssna, är byggstenarna till att så sakteliga få till stånd en förändring i samhället. Som mansjourens ordförande Mats Lind påpekar, är snedfördelningen av resurser mellan könen ett stort problem i nuläget:
– Vi får 50 000 kronor om året av Uppsala kommun för vår verksamhet. Kvinnojourerna, som också behöver sina pengar, får nio miljoner. Våra pengar är slut nu. Jag tycker inte män och kvinnor har inte samma rättigheter på det här området, sade han.
Det är anmärkningsvärt att möjligheterna att få hjälp och stöd från samhället skiljer sig utifrån biologiskt kön. Det går stick i stäv med den strävan som länge funnits i landet att alla ska få likvärdig vård och samma stöd från myndigheter.
Kommer detta möte att göra någon nytta då? Eller var det mest en PR-kupp från en statsminister som lovat att lyssna på människor? Det finns visst hopp i alla fall om att det var på allvar:
Fredrik Reinfeldt tog till sig av berättelserna och lovade att ta med frågan till regeringsdepartementet. Vad det kan tänkas resultera i kunde han inte säga.
– Vi måste titta på om stödsystemet är otillräckligt och hur det används. Jag tycker det var modigt av de här männen att berätta om sin situation. Båda tycks leva tuffa liv och har utsatts för orättvis behandling. Därmed vill jag inte förminska mäns våld mot kvinnor som är ett stort samhällsproblem, sade Fredrik Reinfeldt.
Som jag nyligen återgav här på bloggen var jämställdhetsminister Nyamko Sabuni kallsinning när jag frågade henne om viktiga mansfrågor på ett Axess-seminarium. Och för något år sedan när jag ställde samma fråga på en föreläsning i Lund var hon lika ointresserad.
Vi får hoppas att Reinfeldt kan ta sin minister i örat och klargöra att alla människor ska ha samma rätt till hjälp när de blivit misshandlade, oberoende av kön. I nuläget avsätts cirka en miljard kronor per mandatperiod för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, samkönat våld och hederrelaterat våld. Noll kronor går till män som misshandlas av kvinnor.
Statsministerns kommentar till detta var:
– Hur pengarna har fördelats och vilken inriktning vi haft för insatserna måste vi titta på. Vi måste också utreda närmare hur det här samhällsproblemet ser ut i dag. Vi återkommer till det, sade Fredrik Reinfeldt.
Om detta verkligen görs, är det utmärkt. Och jag ska tror på det, när jag ser det.
Reinfeldt är välkommen att höra av sig om han behöver hjälp med forskning och statistik på området.
Tipstack: Går till Erik!
Hej
1